Självomsorg handlar om att se till att ha god balans mellan den omsorg du har om andra och den omsorg du har om dig själv. Självomsorg är alla de saker vi själva kan göra både i arbetet som volontär och i privatlivet för att öka vår motståndskraft mot de lidande man som volontär och människa kan möta.
Som volontär får du agera lyssnare och ibland också bärare av känslor som är för svåra för inringaren/inskrivaren att hantera eller bära ensam. Du kan också behöva hjälpa till med att reglera starka känslotillstånd av ilska och ledsenhet och möta ensamhet och hopplöshet.
I SOS-telefonen och i SOS-brevlådan är det ibland lätt att bli bunden i egna prestationskrav och inneboende krav och förväntningar. Det vi tar emot och tar till oss i arbetet som volontär görs lättare om vi skapar ett utrymme för reflektion kring våra reaktioner och känslor i mötet. Det kan våra volontärer få via handledning, kontakt med bakjour och via varandras stöd och det egna omhändertagandet om sig själva. Här kommer självmedkänsla in och det handlar om en vänlighet mot oss själva och att möta egna känslor med acceptans och förståelse.
Vi på Kyrkans SOS arbetar med att skapa övergångar, och uppmuntra förberedelse inför ett pass och att våra volontärer hittar en rutin av återhämtning efter ett jourpass. Efter ett pass har du som volontär lånat ut din uppmärksamhet, närvaro, omtanke, empati och bekräftelse och nu är det dags att ge dig själv något som känns bra, är berikande, gott och återhämtande. Det kan vara så enkelt som en promenad hem, en god kopp kaffe, att lyssna på någon särskilt musik, att få vara ensam en stund eller ringa någon man tycker om.
Utdrag ur kapitlet Självomsorg i Handbok för Kyrkans SOS
