Det är en kall vinterkväll. I ett församlingshem i Göteborg har ett litet gäng samlats för att lyssna på Göran Larsson, präst och psykoterapeut. Många fler följer med via zoom.
De samlade är anställda eller volontärer på Kyrkans SOS. En kvinna vid mitt bord har svarat på samtal i 23 år. En man kom direkt från sitt arbete på en vårdcentral. Någon säger att hon på grund av barnbarnsåtagande flera gånger har funderat på att sluta vara volontär. Men hon fortsätter, för det är så meningsfullt.
Göran Larsson pratar om hur mycket man har med sig av sin egen historia in i mötet. Även om man inte berättar den. Sin sårbarhet, sin tro, sina hemligheter. Det han berättar tar tag. Det är både tungt och vackert.
Jag lever på ett sätt med Kyrkans SOS alla dagar året runt. Jag är nämligen gift med Bosse, verksamhetschefen. När vi träffades för många år sedan var han student inom IT och organisationsutveckling och jag var hans pianolärarinna. Idag är han legitimerad psykoterapeut och jag pastor på Räddningsmissionen. Våra områden har verkligen närmat sig varandra.
Pratar ni ofta om jobbet hemma? frågar oss folk ibland. Är det inte svårt att lämna tankarna på arbetet när ni är lediga?
Jag tror absolut att det är viktigt att man tar pauser och är riktigt ledig ibland. Men det finns också så mycket glädje och meningsfullhet i våra uppdrag. Även när de gör sig påminda på udda tider. Till exempel en dag på landet när Bosse är jourledare och får ett SMS från en volontär:
”Jag kan hoppa in på kvällspasset. Såg att det fattades folk. Jag är ute och seglar, men ska nog hinna.”
Eller från en nätvandrare:
”Några av de unga vi chattade med igår kväll hade det jättesvårt. Men vi hade bra stöd av varandra. Detta känns så meningsfullt! ”
Det här är en osynlig kyrka. Den är inte drivande i den teologiska debatten. Många vet inte ens att den finns. Men för alla som vet, som ringer och skriver. För dem kan den vara livsavgörande.
Att lyssna på Göran Larsson är fantastiskt. Jag suger i mig varje ord. Samtidigt har jag lite koll på mobilen. En av kvinnorna jag känt länge ska vräkas. Tidigare på dagen har hon hört av sig och varit mycket förtvivlad. Vid halv nio smiter jag iväg för att möta henne. Lämnar församlingshemmet och kör genom stan. Det lyser i många fönster. Gemenskap, ensamhet, förtvivlan, glädje. Det är så mycket vi inte vet om varandra.
Men att veta att det varenda dag, året runt, finns någon som lyssnar och vill vara en medmänniska. Det är hur fint som helst.
Eva Erlandsson, pastor på Räddningsmissionen i Göteborg
