Stefan Scott-Johansson beskriver det som en skörhet i kroppen, det som ända sedan ungdomsåren har varit grunden till hans återkommande stress, ångest och senare även psykiska sjukdomsdiagnoser.
”Jag tog mediciner, men aldrig samtalsterapi. Jag hade en dålig prognos för samtal” säger Stefan själv om sin sjukdomsperiod.
Idag arbetar Stefan som kamratstödjare inom psykiatrin på Södra Älvsborgs sjukhus i Borås. ”Peer support” som det kallas innebär att personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa utbildas till att arbeta som stödpersoner inom verksamheter som erbjuder vård, stöd eller rehabilitering.
Stefan är även ambassadör för Riksförbundet Hjärnkoll, som arbetar för att öka kunskap och minska stigmat kopplat till psykisk ohälsa.
”Framförallt håller jag i samtalsgrupper för män sjuttio plus. Vi pratar om livet.”
Stefan växte upp i en medelklassfamilj i Borås. När han var i tonåren dog hans pappa, en stark stessfaktor som skulle utlösa en lång period av psykisk ohälsa.
”Jag pluggade på universitetet för att bli journalist, och jobbade på en tidning i Skara när jag träffade min sons mamma. En stressande händelse behöver inte vara samma sak för alla människor. Att bli pappa var en händelse som ökade stressen för mig så mycket att jag blev sjuk.”
Stefan blev inlagd på Lillhagens mentalsjukhus med psykos, och blev sedan under en lång period utredd för flera olika psykiska diagnoser.
”Senare, när jag var omedicinerad och hade varit symtomfri en tid, sökte jag efter samtalslinjer och hittade Kyrkans SOS. Jag hade inte räknat med att samtal skulle funka för mig men jag var väl i rätt fas.”
Det lyssnande örat hos volontärerna i SOS-telefonen var rätt samtalsnivå just där och då. Ett tillfälle att lätta på hjärtat och berätta om dagsläget.
”En slags tryckutjämning, för att undvika att topplocket går. Själv var jag ibland väldigt uppe i varv. Jag får passa på att säga ett stort tack till volontärerna som stod ut med mig.”
I sitt jobb som peer support på psykiatriavdelningen i Borås har Stefan stor nytta av sina egna erfarenheter av att brottas med psykisk ohälsa.
”Jag har tid att se människan bakom patienten. Förhoppningen är att kunna ge patienten hopp och motivation till en positiv livsförändring.”
