Behovet av tro

Jag är uppvuxen på landet, och när jag var barn var det nästan som att jag ibland kunde inbilla mig att jag såg den lille grå gårdstomten skymta till i ladan eller ladugården. Nej, inte tror jag väl på Tomten, men helt säker kan man ju inte vara, eller?  

När jag var barn sjöng jag i barnkör i kyrkan, sjöng om Gud och sådant. Med tiden så började jag hitta en tro på Gud, en tro som sen har växt och justerats med mig och mina erfarenheter under mitt liv.  

Jag växte upp med föräldrar och andra vuxna i min närhet som trodde på mig. Det fanns personer som trodde att jag var någon och att jag kan saker. Jag har inte alltid trott på mig själv, det ska jag erkänna. Det går verkligen upp och ner med det i stunden, men i grunden så har jag ändå en tro på mig själv, som nog kommer av att andra personer trott och tror på mig. Jag har personer i min närhet som jag tror på och litar på, både på jobbet och privat.  

Det är väldigt speciellt att tro på någon eller något, att våga det, och att känna att någon tror på en. I mitt jobb som projektledare för Kyrkans nätvandrare, när jag är med i Nätvandrarchatten och annat, så ser jag hur vi får möta unga personer som inte upplever att de har någon som tror på dem, unga personer som lever i en ensamhet och utsatthet. Vi möter unga som inte vågar tro på andra, som inte har fått någon anledning att lita på och tro på de som står dem nära, eller som borde stå dem nära, som inte orkar tro på att det finns en Gud, eller någon som vill dem väl för att Livet har visat dem motsatsen, och det värsta av allt, de tror inte på sig själva.  

Att leva utan den tron, utan tro från andra på sig själv, utan tro på andra, utan tro på att det finns något större än jag själv, utan tro på sig själv, det är en smärta som ingen borde behöva uppleva tänker jag. Att istället tvivla och ifrågasätta och bli ifrågasatt hela tiden. Tvivlet är på ett sätt en viktig del av tron. Lite som mörker och ljus behöver varandra så behöver tron och tvivlet varandra, men när det blir för mycket tvivel och för lite tro, då blir det inte bra. 

Att då som en trygg vuxen, en anonym nätvandrare, få möta den unga personen som är så fylld av så mycket tvivel, få vara med den personen i det tunga och hopplösa, vara där och bekräfta att det är på riktigt och att personen inte behöver vara ensam i det just i stunden, att kanske få stötta och spegla den personen så den kan hitta fram till ett litet frö av tro på sig själv, det är inte ett litet mirakel utan ett stort. 

Och i julklapp av Tomten så önskar jag att fler som känner att de tappat tron på sig själva, på andra och från andra ska hitta fram till Kyrkans nätvandrare och för en stund få möta en person som för en stund finns där och tror på. 

Linda Andersson, projektledare Kyrkans nätvandrare

17 dec, 2021

Vi håller dig uppdaterad!

Design Escapes

Stiftelsen Kyrkans SOS är en fristående organisation som står nära Svenska kyrkan. Arbetet drivs i enlighet med Svenska kyrkans tro och är förankrat i kyrkans diakonala uppdrag.

© Kyrkans SOS. Produktion Budskapet.