Även barn behöver prata om det svåra. Även barn behöver prata om tro och tvivel. Även barn behöver sammanhang och en förståelse för sin omvärld och kunna känna att man kan hantera och påverka och engagera sig.
Vuxna tänker ofta att vi vet hur barn är och vad barn behöver och på vilket sätt de bäst får det. Ibland kan det ju vara så att vi faktiskt vet för att vi har pratat med barnen, frågat vad de behöver, vill och på vilket sätt. Men så ofta utgår vi från att vi vet utan att fråga, eller så frågar vi andra vuxna. Självklart gör inte vi vuxna så för att skada barnen eller trycka ner barnen, utan för att vi bryr oss och vill skydda barnen. Men det blir inte alltid så rätt och så bra. Vi vuxna tror också ofta att vi vet vad barn klarar av, både att göra och att bära.
Nej barn har inte samma konsekvenstänk som vuxna (borde ha) och barn har inte samma erfarenheter som många vuxna har. Men barn är lika mycket egna, kloka, tänkande människor som alla andra. Och inte sällan har barn en ännu större inre och yttre värld än många av oss vuxna. Ibland tänker vi att barn inte förstår det existentiella, de stora frågorna, det andliga. Vi undviker att prata om det med barn, vi ställer inte frågorna, vi viftar lätt bort det om frågan kommer om det som är större än oss själva, meningen med livet, döden, tro och tvivel. Eller så förminskar vi det och pratar i så konkreta bilder så det enorma som även eller inte minst barn kan drunkna i blir fyrkantigt och för konkret och overkligt.
Ett barn som bär på existentiella frågor, hur de än ser ut, behöver och förtjänar respekt och allvar i bemötandet. Ett barn som bär på existentiella frågor och kanske ångest över allt det behöver möta någon som inte duckar för frågorna och inte förminskar det som pågår inuti och runtomkring, någon som inte försöker förenkla och fixa och lägga tillrätta utan som står kvar och lyssnar och tar på allvar och bollar tillbaka och reflekterar med samma allvar och respekt som barnen själva bär på inför frågorna och upplevelserna.
I det bemötandet ligger det en trygghet och ett lugn som kan hjälpa barnet att orka med allt det stora och oförklarliga som är barnets verklighet, allt som kan ge oro och existentiell ångest och som kan leda till att man inte orkar mer. Eller som kanske inte är ångest och oro, men en viktig del av personen själv som behöver tas på allvar och bemötas med samma nyfikenhet och intresse av oss vuxna som samma tankar från en annan vuxen skulle göra. Vi behöver lyssna på barnen, fråga barnen själva, ge barnen mandatet att tänka sina tankar och känna sina känslor, så de kan få bli en naturlig och självklar del i det existentiella som är även deras verklighet.
